Igår som så många andra dagar befann jag mig mitt på E20/E4 någonstans på Essingeleden vid 16.30 tiden. Som så många vet är det rätt tuff trafik där. Eller det är nog helvetet på jorden för många. Jag fick igår höra av med medresenär ”hur kan du vara så himla lugn Christofer Landerby medan alla andra hytter med knytnäven och blir stressade till tusen”. Tro mig, jag har också vart en av dem som blivit stressad över Stockholmstrafiken, men inte längre. I alla fall inte ofta. Redan när jag satte mig i bilen hem så visste jag vad som väntade mig, detta kommer inte som en blixt från klar himmel, detta är ett fenomen som funnit sedan Essingeleden byggdes och säkert långt innan detta. Jag tjänar absolut inget på att stressa upp mig, jag lägger mig alltid i innerfilen och tar blick mot någon bil i ytterfilen som jag kan lyckas memorera, sedan glider jag fram i innefilen medan just den där andra bilen byter fil och tutar mellan de två yttre filerna. Vem kommer först? nästan alltid döttlopp. Min vinst är att inte stressa upp mig.