Jag vågar påstå att få är duktiga på ge och eller ta konstruktiv feedback eller komplimanger. För vissa är det en självklarhet för andra inte. För att skapa en trevlig psykosocial arbetsmiljö är arbetsklimatet otroligt viktigt. Att må bra och ha roligt i på sin arbetsplats (eller i andra umgängen för den delen) kan ge den lilla extra motivationen som så många gånger behövs för att orka ta ett extra bra beslut, lyfta en extra telefonlur eller svara konstruktivt på det där sista mailet innan hemgång.

 Att tänka på

• Klappar du dig själv på axeln vid framgång, om inte….Gör´t.
• Hur tar du komplimanger, tackar du eller skämtar du bort dem.
• Har du nått positivt att säga….Gör´t.

 Att göra

• Ge en positiv och ärlig komplimang till en kollega och se hur denna reagerar. Det kan vara allt från att denna har gjort en bra arbetsinsatts till att denna har snygga skor. Det viktigaste är att du menar det du säger, annars lyser det igenom.
• Tänk på hur personen tog komplimangen, skämta han eller hon bort det eller blev denna genuint glad och tacka.
• Testa att göra det på några stycken under en tid, skriv gärna ner hur de reagerade. Vilka svar fick dig att känna att du gjorde en bra gärning, använd dem svaren och bli expert på att ta komplimanger.

Låt oss säga att du skall forma en ny vana, vad som helst. Exempelvis ska du träna mer, äta mer hälsosamt eller kanske skriva ett nytt blogginlägg varje dag. När övergår detta från övermänsklig självkontroll till ny vana?

Myten om 21 dagarsregeln

Tiden och ansträngningsgraden beror på vad för vana du vill förändra och hur bra du är på att driva mot dina uppsatta mål. Frågar vi vår kära vän Google så tar det någonstans mellan 21 till 29 dagar.

Myten att det tar 21 dagar att forma en vana komma från en bok skriven av doktor Maltz på 1960 talet. Han var plastikkirurg och arbetade med amputationer. Han menar att det tog i genomsnitt just 21 dagar för en kapad kroppsdel att läka ihop, sedan drog han kopplingen att allt i våra liv oavsett typ av förändring tar runt 21 dagar. Kanske en aning djärv generalisering.

Tiden är individuell

En forskningsstudie från University College London gjord på 96 individer som nu är publicerad i European Journal of Social Psykology visar att tiden för att forma en vana är väldigt individuellt och kan inte alls generaliseras.

Dessa individer skulle äta en frukt till varje lunch eller motionera 15 minuter dagligen. Deltagarna frågades dagligen hur automatiskt deras beteende kändes. När studien var klar kunde man se ett starkt samband mellan övning och inlärd vana.

Att göra utan att tänka

I genomsnitt tog det 66 dagar att forma en vana, men spannet var stort, allt från 18 dagar upp till 254 dagar. Forskarna såg också att

• Missa en enstaka dag spelade ingen roll på slutresultatet
• Vissa människor är mer mottagliga att forma vanor än andra
• Att detta resultat inte är direkt överförbart på andra typer av förändringar

Tydliga mål

Det är viktigt att ha en målbild framför sig när man vill förändra ett beteende. Det är lika viktigt att veta sina begränsningar och hur man handskas med eventuella motgångar på vägen mot förändring.

Alla kan ändra sitt beteende men frågan är om alla är villiga att göra det? Inget går per automatik och redan där ger allt för många upp. Samtidigt så ska man inte krångla till det. Små steg leder framåt. Och med små steg varje dag tar man sig tillslut runt jorden på.

För två veckor sedan satt jag och lyssna på en föreläsning utav Thomas Lundqvist på personal och hälsomässan 2011. En mycket inspirerande sådan. Jag kände direkt att detta är något jag måste anamma och förverka till min valda sanning.

Han talade om kommunikation till både individ och grupp och svårigheten att få fram sitt budskap om det är flera som är mottagare, speciellt om mottagarna vet om varandra. Han menar (jag kände igen mig direkt) att om det är fler mottagare som får ett budskap (en order) så är det väldigt enkelt att tro att andra skall utföra det, man förlitar sig helt enkelt på sin granne. Det är inte helt ovanligt att saker och ting aldrig blir gjorde trotts att flertalet personer vet om vad som bör göras. Vi människor måste få klara direktiv för att utföra dem och känna att vi är delaktiga. Exempel är när man får direktiv via mail där man kan utläsa antalet mottagare, uteslut massmail helt enkelt.

En annan sak som han tog upp var att inte kunna ge andra möjligheten att säga vad, hur eller varför när man ber om något. Exempel: Vi ska skall till farfar imorgon. Säg istället: Imorgon skall vi åka bil till farfar eftersom han fyller år och vi har ju inte träffat honom på länge. Det är viktigt att vara tydlig med sitt budskap gällande vad, hur och varför. Detta är något som fungerar både privat och i arbetslivet, tro mig.

Jag har nu under två veckor försökt applicera detta tankesätt i min vardag, och det har verkligen varit positivt för mig, men även för min omgivning. Att med små medel kunna förmedla viktiga saker enkelt genom att sudda ut alla eventuella frågetecken.

Motivation är en förutsättning för att prestera. Människan behöver drivkrafter och mål. Drivkrafterna kan till exempel vara tillhörighet, erkännande, meningsfullhet eller till viss del ekonomisk ersättning. En annan viktig ingrediens för att kunna prestera och använda sin kunskap är välbefinnande, det vill säga att individen måste vara i ett sådant fysisk och psykiskt tillstånd att det är möjligt att prestera.

Den moderna människan

Det avgörande steget måste tas av individen själv, men organisationen kan bidra med kompetensutveckling och skapa förutsättningar för motivation och välbefinnande.

Att förändra sin hälsa och eller välbefinnande genom att börja motionera, äta regelbundet eller bryta dåliga vanor måste vara ett individuellt val. Vi individer måste börja fatta egna beslut. Men eftersom den moderna människan tillbringar betydande del av sin tid på arbetsplatsen är arbetsplatsen i högsta grad avgörande för attitydförändring och livsstilsförändring. I västvärden ger arbetet medborgaren en roll och status i samhället. Därav vikten av organisationens synsätt på hälsa. Antingen bidrar företaget med resurser och kunskap till att främja hälsa och välbefinnande eller så sköter företaget sin affärsverksamhet och låter välbefinnandet vara individens ensak. För mig är i alla fall den viktigaste resursen på företaget just själva individen. Så var rädd om den.

En lyckad förhandling ger både dig och din motpart goda förutsättningar att skapa och bibehålla goda relationer. Förhandlingsteknik handlar både om att argumentera för sina idéer och lösningar men också om att anpassa sig till sin motparts önskemål och målsättningar. Insikt i ditt eget och andras beteende och hur du kan använda detta i en förhandlingssituation är därför en avgörande framgångsfaktor.

Denna två dagars utbildning var praktiskinriktad och innehåller övningar och rollspel som belyser de olika faserna i förhandlingsarbetet. Med träning och kunskap i förhandling så har du möjlighet att undvika fallgropar och samtidigt göra din motpart nöjd.

Jag fick lära mig att:

• Genomföra principstyrda förhandlingar som leder till ”rättvisa och sunda överenskommelser”
• Införa en processmetod i din förhandlingsteknik
• Formulera kommunikationsstrategier baserade på olika situationer
• Utveckla en säker förhandlingsstil för att motverka hårdför taktik
• Tillämpa psykologiska principer för att förhandla effektivt

Jag kommer att ha nytta av denna kurs både i min yrkesroll men också i mitt privatliv, med vänner, familj men framförallt med sambo.

Oftast när gemene man får frågan vad de vet om just GI (glykemiskt index), så är det återkommande svaret följande: högt GI är farligt, lågt GI är bra. Det kan jag köpa, men lite sanning med modifikation är det allt. En sån enkel uppdelning har gett vissa livsmedel oförtjänt dåligt rykte. Som potatis exempelvis.

Ett vanligt missförstånd att potatis är ”dåligt” på grund av sitt höga GI värde, medan pasta med sitt något längre GI-värde är mycket bättre. Men glykemiskt index är bara ett mått på hur snabbt blodsockret höjs efter en måltid – det säger  inget om hur mycket kolhydrater (socker) måltiden innehåller.

GI och kolhydratinnehåll

Själva GI-värdet är baserat på 50 gram rena kolhydrater. Låt oss titta på kolhydratinnehållet och GI-värdet på potatis och pasta:

• 100 gram potatis innehåller 16 gram kolhydrater (GI-värde 62
• 100 gram pasta innehåller ca 70-75 gram kolhydrater (GI-värde 35-45)

Som jag skrev ovan så baseras GI värdet på 50 gram kolhydrater. För att kunna jämföra GI-värden så behöver man alltså veta mängden kolhydrater i livsmedlen man ska jämföra. Om vi nu jämför potatis med pasta ser vi då att:

• För att komma upp i 50 gram kolhydrater så behöver vi alltså äta hela 315 gram potatis, men bara 70 gram pasta för dessa ska vara jämförbara med varandra. En stor skillnad i gram mätt!

Slutsats om högt och lågt GI

Detta visar att det inte går att stirra sig blind på GI-värden. GI ett generellt ett bra värde att utgå från när man vill hålla blodsockret på en jämn nivå, men man måste även ta i beräkning hur fördelningen av näringsämnen (mängden kolhydrater i det här fallet) i livsmedlet ser ut, och hur måltiden är komponerad. I potatisens fall har det dessutom ett högre mättnadsindex än pastan – vi blir alltså mättare av potatis än pasta om vi äter samma mängd.

Så alla potatisälskar där ute i landet, fortsätt äta vanlig koktpotatis med gott samvete trots det något högre GI-värdet än pasta.

Jag får ofta frågan: ”Christofer Landerby, hur gör jag för att gå ner i vikt?” Min klassiska motfråga är oftast: varför vill du gå ner i vikt? Sen börjar frågorna hagla om vilken metod eller diet som är bäst, hur ska jag träna, är fett farligt, är socker farligt, promenader innan eller efter frukost, frukt innehåller ju socker och det har jag hört är farligt, vin är ju bra för blodet – eller hur?

Finns det en ”gyllene metod”?

Det är inte konstigt att dessa frågor dyker upp i detta informationssamhälle där vi (på gott och ont) drabbas alltför ofta av informationskollaps. Att söka efter den ”gyllene metoden” för viktnedgång tror jag är svårt och besvärligt. Under vägens gång så hinner man med att testa en rad olika metoder och på köpet har man åkt på en viktresa likt en berg- och dalbana.

Metod eller diet spelar mindre roll

Så mitt svar på frågan hur man går ner i vikt är: metod eller diet spelar ingen större roll gällande viktminskningen – det absolut viktigaste är att du har rätt verktyg att ta fram i vardagen eller i svåra situationer och en välfylld verktygslåda när du sedan vill stabilisera vikten (för att göra en livsstilsförändring). Det går inte att lägga över ansvaret på samhället, arbetet, kollegor eller partner utan här får man verkligen rannsaka sig själv och sätta tydliga mål, realistiska mål. Det är oftast här det brister. Att gå ner i vikt kan alla. Men denna gång skall vi stanna där.

Fokus på vardagsmaten

Allt för oftast fokuserar man bara på de stora kaloribomberna – tårtan på kalaset, frosseriet på firmafesten och lördagsgodiset. Detta är givetvis något man behöver ta i beaktning. Men fokus bör ligga på vardagsmaten – det du äter i princip varje dag året runt. Har man en bra grund med matvanor till vardags så spelar godsaker på kalaset eller firmafesten mindre roll.

5 tips som kan vara användbara

1. Köp hem bra mat. Att köpa hem godis, bullar eller kakor för att spara till ”festen” om tre veckor bara för att det är ett bra pris är troligen en mindre bra idé. Man äter det som finns hemma, oftast förr än senare.
2. Ät regelbundet. Försök äta var 3-4 timme (och inte småäta mellan målen). Detta för att hålla blodsockret stabilt och minska sötsuget.
3. Ät allt men inte alltid. Man kan äta det mesta – men inte alltid varje dag.
4. Var fysisk aktiv. Den bästa träningen är den som blir av. Träna det som du tycker är kul.
5. Sätt realistiska mål. Vilket viktmål är realistiskt för dig, utifrån din nuvarande livssituation?  Tänk långssiktigt. Vad kommer du klara av att göra varje dag under en längre tid?

Vi har alla sedan barnsben format eller ärvt bestämda uppfattningar om hur saker och ting är – om världen, våra medmänniskor och om oss själva, vårt liv och vår livsstil.

Dessa uppfattningar kan vara objektiva: jorden är rund, snö är kallt, jag är 182 cm lång. Andra är mer subjektiva men kan uppfattas som lika ”sanna” som de objektiva. Det är inte ovanligt att dessa subjektiva uppfattningar är lite negativa, inte minst om oss själva: jag är en lat person, jag klarar inte det här, jag är inte en person som tränar.

Det är enkelt att fasta i en sån här ”vald sanning”, och därmed begränsa sig själv. Därför kan det vara värt att emellanåt ifrågasätta dem:  Varför gör jag på detta viset egentligen? ”Är” det så här eller har jag ett val?

En illustrerande anekdot

I ett experimentrum befann sig 20 stycken apor. I rummet fanns en smal stege som ledde upp till en härlig gul klase bananer. Forskarna ville se hur aporna kunde förstå orsak och verkan.

När första apan klättrade på stegen för att hämta en banan så började det genast spruta iskallt vatten på de andra aporna i rummet. Samma sak upprepades när nästa apa klättrade upp på stegen för att nå bananen.

Några apor förstod kopplingen mellan stege och obehagligt kallt vatten, så när tredje apan skulle försöka hämta en banan så protesterade de vilt och blockerade stegen. Nu förstod alla apor att stegen innebar obehag och var något man skulle passa sig för.

Forskarna bytte ut en av de tjugo aporna mot en helt ny apa. Denna apa fick syn på klasen med bananer och skulle precis klättra upp för stegen men då utbröt en vild demonstration från de övriga nitton aporna. Den nya apan drog sig snabbt undan från stegen – men utan att veta varför.

Ytterligare en apa byttes ut mot en ny, och samma sak hände igen. Forskarna fortsatte att byta ut apa efter apa tills alla de ursprungliga tjugo var utbytta mot nya.

Där stod nu dessa apor och stirrade hungrigt på klasen med bananer som alla ville åt, men ingen vågade närma sig stegen och ingen förstod egentligen varför.

Vad har du för vald sanning?  Är den skriven i sten eller går den att ändra på? Hindrar du dig själv från att nå bananen?

Jag har så många gånger fått höra ”men Christofer, du har alltid sådan tur”. Tur med arbeten, tur med kärleken osv. Men jag anser att något annat ligger bakom detta än just tur.

Jag har alltid haft ett stort socialt nätverk av bra människor runt mig, människor som besitter otrolig kompetens och kunskap. Jag har genom mitt nätverkande och smarta vägval tagit mig dit där jag är idag. Jag vill inte lämna något åt slumpen och känna att jag inte kunnat göra nått åt det, vill någon person söka information om mig så skall detta gå lätt, just denna person kanske leder mig vidare till fler smarta vägval i livet. Smarta vägval för mig handlar om att ta sig från punkt A till punkt B  med hjälp av de verktyg man har samlat på sig genom livet.

”Tur har den som är bäst förberedd”